Hur mycket älskar jag inte er, älskade barn?! Utan alla er borde jag verkligen inget.

Jag är mamma till fem, bonusmamma till tre. Men jag är lika jäkla stolt och älskar dem alla så in i bomben. Det är 17 år, 11 månader och 7 dagar mellan den äldsta och den yngsta. Vi har två par av pseudotvillimgar. Vi har två som är lika gamla men inte tvillingar.

Jag älskar verkligen att ha barnen hos mig. Ja, det blir livat. Ja, det är alltid fullt här hemma. Och vi ska inte tala om hur fullt det är vid middagsbordet. Men, det är så det ska vara. Växte själv upp med fem syskon. Det är en välsignelse. Att se glädjen hos barnen när ett av syskonen kommer, att höra dem fnissa och skratta åt saker och ting. Hur de tjatar på varandra för att få umgås. Hur de litar på varandra och ber varandra om hjälp. Det är magiskt det där. Även om några av dem bara är bonussyskon så är beteendet precis som om de vore helsyskon, uppvuxna hela livet ihop. Bland annat så har jag och Daniel varsin sexåring. De har känt varandra sedan precis innan de fyllde 3 år. De har så gott som vuxit upp tillsammans. De är verkligen som syskon, bråkar, skrattar, busar, kivas, och så mycket mer. När det väl gäller skyddar de varandra, hjälper varandra och är verkligen de absolut bästa vännerna.