Jag hatar det ordet. Cancer. Det finns överallt. Det är ett ord som ger mig kalla kårar. Det är ett ord som jag verkligen inte vill förknippa med min familj alls. Men, det gör det. På olika sätt. Min egna farfar dog i lungcancer. Pappa fick en gång höra att läkarna trodde han hade cancer. Det var det året han tappade livslusten och det slutade nästan med att hans sjukdomar övervann och han höll på att dö. Tänk vad en mening kan göra för en människa. Han överlevde den sommaren. Men dog fyra år senare av andra orsaker än just cancer. Misstanken finns om att min farmor också hade cancer när hon dog. Mina fyra barn, som jag har med min exman, deras farfar dog av struprör- och skelettcancer. Han dog ett år efter min pappa.

Nu har det krupit närmare. Inte att någon fått diagnosen cancer. Men att orden finns i luften. Att det känns jobbigt att tänka i de banorna. ”Tänk om…” Jag lever med den skräcken, även om jag inte pratar om den. Jag lever med de tankarna, men försöker att inte tänka på det. Jag vet vad cancer kan göra. Jag vet hur anhöriga kan må, om det värsta sker. Jag vill inte må så. Jag är rädd, det ska jag erkänna. Men just nu är vi inte ens där. Just nu är det bara lösa misstankar hos vården. Just nu är det… bara något de vill följa upp. Men de sa ordet. Och det skrämmer mig. Jag kanske övertänker men, jag är rädd. Det är inget jag pratar om. Det är inget jag vill prata om men, det är saker jag tänker på. Och just, väntan. Ovissheten. Det är det som tar kål på mig. Jag vet att vården bara följer protokoll och PM, rutiner och fan och hans moster men. Nej, det är jobbigt.