Jag är både syn- och hörselskadad sedan födseln. Jag är blind på höger öga och ser, med brytningsfel på vänster öga. Jag hör dåligt på höger öra (räknas som döv där) och hör ganska dåligt på vänster öra. Det är något jag aldrig riktigt reflekterat över. Jag har gått i specialskola för döva och hörselskadade i Härnösand, hela grundskolan. Där lärde jag mig även punktskrift (Braille) av en lärare. Jag har fått det svenska teckenspråket som mitt modersmål. Jag gick i Örebro på riksgymnasiet för hörselskadade (RGH). Jag har alltid genom både grundskolan och gymnasiet haft hjälpmedel som hörselteknik och teckenspråk som ett huvudspråk parallellt med talad svenska. Det var alltid ett mål på Kristinaskolan i Härnösand att vi skulle bli tvåspråkiga.

Det har alltid varit lättare att anpassa för min hörselskada än synskadan. Hörselskadan fick teckenspråket och tekniken så löste sig det mesta direkt. Synskadan fick några pennor för att göra kontraster lättare på tavlan, samt lappar på tangentbordet så att det blev tydligare för mig att se. I vuxen ålder har jag suttit längst fram i diverse klassrum och föreläsningar, just för att både se och höra bra. Det är inget jag har bestämt utan det har bara blivit så. Jag har alltid gått på folks högra sida, för jag hör bäst på vänster. Men egentligen inte något jag tänkt på heller, det har bara blivit så. Mycket av mina ”anpassningar” gör jag utan att tänka på dem. Jag har haft glasögon. Jag har haft hörapparater. Det har inte varit så mycket med det.

Jag har de senaste fem, sex åren haft svårt med synen på grund av en gråstarr som bröt ut. Det blev värre och värre och i april i år fick jag göra en gråstarrsoperation. Den gick bra, inga komplikationer där. Men det tog nästan 10-12 veckor innan ögat hade läkt helt (vilket för en del bara går på någon vecka som mest, för andra kanske upp till 8 veckor). Jag tyckte min syn blev bättre, jag blev inte bländad längre och fick inte huvudvärk av att vara utan glasögonen i någon minut. Kunde till och med vara utan dem en hel dag. Det var verkligen storartat! Men, så kom det. Baksmällen. Förra veckan började jag se sämre igen. Började kisa mer och mer. Jag kan inte läsa böcker längre. Kan inte läsa innehållsförteckningar. Jag kan inte läsa i min mobil då det är liten text. Jag kisar mer och mer. Jag har ont i huvudet och är verkligen trött om dagarna.

Dessutom så har min vänstra hörapparat gett mig blödande skavsår senaste månaderna – i omgångar. Gråter av smärta men har fått använda dem ändå. Men gav upp i veckan. La undan den. Och så häromdagen. Då gick den högra hörapparaten sönder! Så nu är jag utan hörapparater helt. Och glasögonen hjälper inte mig ett skit. Jag ser sämre och sämre för varje dag känns det som. I mitt enda seende öga. Och jag ska börja jobba igen efter sommarens semester / föräldraledighet den 24:e augusti. Vad fan gör man? Jag har lämnat meddelande till audionom men det tar tid för dem att svara och för mig att få en tid. Och samma situation med ögonläkare. Det är ju typ månader i väntetid.

Just nu i detta nuvarande limbo kommer jag inte kunna återgå till jobbet som undersköterska inom den kommunala hemtjänsten. Helt omöjligt för mig att höra kollegor och brukare. Helt omöjligt för mig att läsa läkemedelslistor, signaturlistor eller liknande. Jag kan inte ens läsa böcker längre, som var min stora favoritsysselsättning på fritiden. Så jag får bara hoppas vården svarar kvickt. För detta fungerar inte. Inte såhär. Tillräckligt jobbigt att höra alla hemma, att hänga med. Att inte snubbla över saker. Att se filmen alla tittar på. Att gå en hel dag och överleva tack bare Alvedon.